no man no worry
kärlek börjar allt mer liknas vid en
illusion
något diffust
något verklighetsfrånvänt
som med sin råa bisarrhet
lyckas lura i oss flyktaktiga sagor om prinsar
och lyckliga slut.
för att sedan skratta oss rått i
ansiktet när vi slutligen står där
i regnet
förundmjukade av att vi kunde vara
så jävla naiva
så jävla blåögda
och inte se att allt bara existerade
i fantasin.
all den kärlek vi en gång kände
var enbart en kemisk reaktion i vår
hjärna
var enbart en summa av alla de ting det vi så gärna ville skulle vara
sanning
trodde du va?
hah
Att vi människor aldrig lär oss av våra
misstag.
Kommentarer
Trackback
